En godispåse för syn och själ

Lite trevande börjar berättelsen om stumfilmsstjärnan Buster Keaton, som vi efter en grundläggande avstamp i föräldrarnas varietésällskap får följa från lindad bebis till vuxenavbildens lite större docka. Trevandet, med komisk smågnabbighet i agerandet mellan bortkomna Anders Lindholm och förnumstiga Cecilia Billing, är ett kännetecken för Dockteaterverkstan, allt sedan det hysteriskt roliga Rödluvanspelet till föreställningen "Med bara händerna".

Dockorna, rekvisitan, scenografin ... ja hela scenenbilden, växer i dess småglittrande sammetssvarta inramning till en välsignad godispåse för synen och själen. Städigt kommer det fram något nytt att glädjas och förundras över, ofta framplockat ur vackra, sinnrika lådor, i minsta detalj konstruerade för funktion och estetisk stimulans.

En liten handdocksscen för föräldrarnas trolleriakter, ackompanjerade av kazooröster. Ett pusselbygge på höjden till en tiohövdad akrobatgrupp i trä, som med sinnrik konstruktion av kuggar och drev vevas upp till hissnande höjder. En sällan skådad trapets för Busters viga debut. I hans nästa nummer får även publiken medverka, som ljusmästare med strålkastare följande en vådlig cykelfärd på lina. En av flera hödpunkter är skuggspelsskärmens jaktscener som med sitt halsbrytande handlingsförlopp - från gående till springande, från bil- till flygrace, från elände till lyckligt slut - definitivt tar andan ur publiken.

Det finns vissa företeelser som, om man har tur att möta dem och är villig att ta dem till sig, har den sällsynta förmågan att öka halten av meningsfullhet i tillvaron. Den tyvärr alltför underskattade teaterform Dockteaterverkstan utvecklat och förädlat under mer än 30 år, är en av dessa. Med Buster för barn mellan 4 och 8 år, visar de åter att man aldrig blir för gammal för att uppskatta och njuta av dockteater när den är som bäst.

Jan Bäcklin, Kristianstadsbladet